Projekt

Fortsättning i Örebäcken

Idag var vi en sväng till Örebäcken igen, där vi körde ut lekgrus med fyrhjuling i fjol. Det fastställdes ju då att det var ett alltför kostsamt sätt att få ut gruset till lekplatserna så nästa gång skulle vi använda helikopter. lek/kalkgruset skulle då placeras i vävsäckar och köras ut till bäcken där man då senare får bära ut i hinkar på lekplatserna. Idag var dagen D.
Säckar med kalkgrus hade redan körts upp till vändplanen och vi inväntade helikoptern som vi hörde på håll .

säckar i väntan på transport

Ljudet av en helikopter är riktigt fräckt och får mig att tänka på de där Vietnamfilmerna som gjorts , där man hör de stora helikoptrarna komma in för räddning av sina egna.

Helikoptern tar mark och Tomas hoppar i för att kunna visa var säckarna ska stå. (tror det var mest för att få komma upp i luften ja ;) )

Tomas är som ett barn på julafton och skuttar upp i helikoptern

Jag och Mats går ner ihop med en medarbetare till piloten för att se så allt går bra till. Han är skicklig där han sänker ner säckarna exakt där det är tänkt. Detta fastän det kommer vindbyar däruppe som vill flytta helikoptern till kommungränsen.

Om det blåser däruppe så är det inget mot va vi upplever på marken när huvudrotorn pressar på där uppifrån. Man får verkligen hålla i allt löst.

Mats håller på att blåsa bort

punktplacering av säck från 20 meters höjd

Efter att han har placerat ut alla de säckar som vi skulle ha vid de lokaler närmast vändplanen så är det sjömynningens tur. Här är träden högre och de får skarva på ytterligare 4 meter på sin longsling (vajern).  

på väg ner till mynningen

Detta är nu all wire de har med, 24 meter. När den första säcken ska sättas ner så är det verkligen gränsfall för hur långt ner han vågar ta helikoptern. han måste utlösa kroken som håller säcken när det är ca 1.5meter kvar till marken. Huvudrotern snuddade grantopparna. Säcken spricker men det är helt ok.
Vi bestämmer för att byta plats, det blir längre att bära men det kvittar.
Denna plats är bättre och nu får vi dit de sista sju säckarna. 

film från mynningen

Det tog 4 timmar från att de satte sig i helikoptern tills att det var färdigt. då kördes 27 säckar ut till lekplatserna. Detta innebär ca 20 ton lekgrus. Sist körde vi ut hälften på en vecka med fyrhjuling.
Gruset ska nu varje år bäras ut lite från säckarna till lekplatserna och förhoppningsvis får vi se en ökning av Öringyngeln i Örebäcken

Jobb som fältarbetare

Tänkte jag skulle skriva lite om vad som händer på jobbet. Jag har nu jobbat i en månad ungefär i projektet "Vänerlaxens fria gång". Den här delen av projektet är ett led i att få Lax och Öring att kunna ta sig från Vänern och till sina lekplatser mellan Ekshärad och Höljes.

karta över klarälven

Man vill även i framtiden få laxen en chans att leka uppströms Höljes. Problemet består i alla kraftverk på vägen upp ,där det första är placerat i Forshaga ca 2 mil norr om karlstad.

karta över de 8 kraftverken på svensk sida

När fiskarna kommer till Forshaga så är det stopp. Det finns ingen laxtrappa som hjälper de förbi kraftverket. Här har Fortum fått ålagt sig att bygga en fiskfälla. den fungerar då så att lekfisk (fisk som vill upp och leka i Höljes) dirigeras in i fällan. Där sorteras de ,mäts och transporteras senare upp med tankbil till sina lekplatser högre upp i systemet. Vissa laxar kommer sen simma upp och leka medans det finns vissa som vänder neråt och fastnar mellan  kraftverken. När laxen har lekt så övervintrar den uppe i systemet och vänder sedan neråt mot Vänern igen ihop med de "smolt" (laxyngel) som ska ner och äta sig stora i 4-5 år innan de sen ska upp och leka i sin tur. Problemet uppkommer vid nedströmsvandringen där de måste gå genom turbinerna ner. Turbiner på 7 kraftverk. Det är inte många procent av fiskarna som överlever. Mycket på grund av detta och frikostigt fiske tidigare så har laxfångster gått från 30 000 lekfisk på 1800-talet till ca 500 st idag.
Projektet tar alla dessa delar i anspråk och söker lösningen på problemen.

Den delen jag är med på handlar om att effektivisera fällan i Forshaga, det är doktorand Anna Hagelin på KAU som sköter denna delen , och jag är då fältarbetare åt henne och hjälper  till med att utföra praktiskt arbete i fält så hon kan kan sköta andra viktiga delar.

På kraftverket i Forshaga så har vi placerat ut 4 loggrar. En logger är en apparat som registrerar när en speciell sändare passerar eller kommer nära, sändare som vi sätter på lax. Sen gjorde vi en signalkarta i vattnet nedströms kraftverket. Detta för att se vilken väg laxen tar när den närmar sig kraftverket.

exempel på hur en signalkarta kan se ut. 

De svarta markeringarna är då signalpunkter. Där har vi haft en sändare som registrerats av loggrarna. Allt för att utröna var laxen vill gå.

Till slut så kommer den förhoppningsvis gå in i fällan.

här kan man se ingången av fällan

här står duktiga "Hasse" på Fortums fiskavel och synar vägen in till fällan där fisken går

fiskarna räknas och övervakas på vägen in
Efter att fiskarna har passerat räknaren hamnar de i en bassäng där de enkelt kan håvas och sorteras efter kön och art.

Jag och Anna har märkt 28 laxar som kom upp tidigt till fällan. Troligtvis tidigt könsmogna som vill upp och leka. Dessa ska då studeras hur de beter sig när de släpps upp till lek så tidigt. Anna som satt sändare på 100tals fiskar utför då själva proceduren medans jag antecknar och hjälper till som en sjuksyster. De laxar vi märker är oftast mellan 70-90 cm så i mina ögon sett inga småfiskar.

Här poserar Anna stolt med en Laxhane som fått en sändare .Sändaren kan man se vid ryggfenan

Vi har även ett samarbete med en yrkesfiskare på Vänern. Han fiskar bland annat med Ryssjor. Stora fångstburar som har långa ledarmar som leder in fisk i buren.

på väg ut på Vänern med Måns

 I dessa fångas bland annat lax. Lax som vi sätter sändare på . Det har monterats loggrar i varje älvmynning i Klarälven så vi kan se när de märkta laxarna från Vänern stiger upp i älven. När dessa så småningom kommer upp till Forshaga så pejlas de in till fällan. Detta görs både med hjälp av signalkartan och med handpejling

här en liten film med laxutsättning

Bäckkalkning i Örebäcken

I vår utbildning på SportfiskeAkademin så ingår en hel del praktik ,eller LIA (Lärning I Arbete).  En del av min praktik valde jag att göra på Hushållningssällskapet Värmland samt Miljökontoret på Eda kommun. Under denna tid så fick ja medverka i ett intressant projekt som innebar lekbäddsrestaureringar för Öring i bäcken Örebäcken i Hovdane Eda kommun.
Ett sånt här projekt är större än man tror ,trots att bäcken kunde passeras med ett jämnfotahopp. Markägare skall tillfrågas,grus ska beställas och logisteras fram,arbetskraft måste planeras in och man måste även göra utredningar  hur bäckens beskaffenhet är före åtgärder.
Länsstyrelsen Värmland ,Hushållningssällskapet Värmland samt Eda kommun delade på dessa uppgifter och bildade på detta sätt en samlad trupp med stor kunskap och resurser. Jag fick på min praktik ingå i denna trupp och fick olika ansvarsuppgifter att fullföra. Några av dessa var kontakten med markägare och fiskevårdsområdesföreningen, boka minigrävare, förbereda beställning av lekgrus samt vara med i själva utläggningen av gruset och elfisket före.
Vattendragen i vår del av Värmland är överlag sura (dvs ett pH värde under 7) detta gör att Öringens befruktade romkorn inte klarar att kläcka. För att få bukt på problemet så måste man höja pH-värdet i vattnet och detta gör man då genom att kalka vattnet.
Traditionellt i Sverige när man kalkar ett vattendrag så brukar man antingen ha en kaldoserare som sprider ut kalk i bäcken över lång tid,eller så sprider man släckt kalk manuellt och kastar ut detta i bäcken visst många gånger om året.Innan man kalkar så har man restaurerat lekbäddarna genom att tillsätta naturgrus på bäddarna.

I detta projekt så skulle vi nu utföra kalkning och restaurera lekbäddarna på samma gång. Detta skulle ske med hjälp av att man blandat in kalkgrus i lekgrus. Metoden görs så för att få kalket på rätt ställe med en gång och låta det verka över lång tid då kalkgruset vittrar sönder mycket långsamt. Man blandar Kalkgrus och lekgrus ungefär 50/50 och gör då lekbäddar utav detta. Metoden är ny för Sverige såvitt jag vet och för kommunen så är detta ett "pilotprojekt" 

Mats Rydström Miljöchef Eda Kommun sätter spaden i kalkgrusblandningen

För att få så bra lekbäddar som möjligt så använde vi oss utav "Hartijokkimetoden" vilket innebär att man "lyfter" upp den redan etablerade grusbädden. Bottnen kan vara riktigt hård packad och behöver "luftas" . När man gjort detta så blandar man i kalkgrusblandingen och gör en ny lekbädd . Nu kommer en ökning av syresatt vatten in i lekbädden och möjligheterna till kläckning ökar.

Det är ett hårt arbete att få ut gruset till vattendraget.Det krävde i detta fall 8 personer ,en fyrhjuling med bandsats,motorsågar,16 hinkar ,räfsor,spadar,hackor och stor arbetslust.
Som tur var vid detta projekt så följde en traktorstig bäcken den sträcka som vi skulle utföra åtgärder efter så fyrhjulingen kunde ta sig nästan ända fram till vattendraget. Varför hade fyrhjulingen bandsats och inte hjul? Jo för att spara marken runt bäcken, däck gräver ner sig det gör inte en bandsats.Vid naturvård måste allt tas i beaktande.

Fyrhjulingen med Arne vid spakarna. Kärran är specialgjord med tippanordning

Kalkgrusblandningen (16kbm) lades i 2 stora högar 500 meter från bäcken på en vändplan. Med hjälp av en minigrävare så lastades fyrhjulingskärran med grus. Kärran bakom fyrhjulingen hade specialgjorts med tipp så man lättare skulle få gruset till bäcken.

Kalkrus på väg till hungriga grusbärare

 När gruset tippats så nära bäcken som det gick (ibland 30 meter ifrån)  så började lämmeltåget. 2 man skottade i hinkar ,5 man bar hinkarna till bäcken där en man gjorde lekbäddarna. När kalkgrusblandningen hamnade i vattnet så kunde man se löst kalk som färgade vattnet mjölkvitt. Detta ger ju i sig en traditionell kalkning förutom den långsiktiga som kalkgruset ska ge.

Tomas Jansson på Hushållningssällskapet var den som formade lekbäddarna och på detta vis även undervisade mig i vad man bör tänka på och inte, detta gav mig senare en möjlighet att anlägga egna bäddar på utvalda ställen.

Tomas Jansson gör en lekbädd och luftar bottnen

Första dagen så betades 1/4 av lekbäddarna av och dagen efter så såg vi redan Öring som började undersöka det vita gruset. Ibland hade vi även Öring som var på lekbäddarna under tiden de byggdes.
Projektet utfördes i september och var i senaste laget men det störde förmodligen och förhoppningsvis inte Öringens lek något nämnvärt. Nästa del i projektet är uppföljningen, detta kommer då att ske med hjälp av elfiske och möjligtvis tillsätta mer lekgrus på bäddarna. En uppföljning som jag hoppas jag kan delta i.

Jonas Andersson på Länsstyrelsen Värmland  var med en dag för att hjälpa till och dokumentera projektet.
Länken visar projektbeskrivning och bilder. Länk till Värmlandsfiske och projektbeskrivning

Här kan ni se film från projektet Jag som filmstjärna ;)

och  en snutt här också ............Örebäcken på Bambuser

Elfiske

Har säkert en del hört talas om, och säkert undrat hur det egentligen fungerar. Ska försöka förklara det här tänkte jag. Jag har tyvärr inte tagit så många egna bilder när jag elfiskat så det blir en del länkar till nätet."Hav Öfverseende medelst detta" :)
Jo alltså då. 

Elfiske använder man sig av i lite olika hänseenden. Det kan vara för att se vilka arter av fisk som finns i ett vattendrag, det kan vara för att få en uppfattning om hur mycket fisk det finns av en specifik art och man kan använda metoden för att se hur bra förynglingen av fiskpopulationen är.
Oftast så är det Öring man är ute efter när man utvärderar förynglingen och elfisket görs ofta som en uppföljning efter förra årets biotopvård. Tex Kalkning eller att man gjort lekbottnar.

Att använda el i fiske är förbjudet enligt svensk lag och man behöver därför gå en utbildning och få dispans för att göra detta.
Instanser som Länsstyrelsen och Djuretiska nämnden är de som ger dispans.

Man kan få gå långt till skogs för att hitta elprovfiskesträckorna

Hur fungerar det då?

Jo, man bär med sig elfiskeutrustningen till partiet av bäcken som skall inventeras. Utrustningen består av en bensindriven generator, en transformator ,en likriktare ,en elfiskestång med anod, några hinkar och de viktiga rapportpapprena.
En himskans massa grejer tänker ni? Jo det är det och  är som tur är 2 personer när man gör detta . annars skulle ryggarna gå av .

Den röda generatorn i mitten. Till vänster "elfiskelådan" med likriktare och tranformator
(bild lånad från http://www.flickr.com/photos/lnu_teknik/6119455537/ )

Vad gör då de olika sakerna?

Den bensindrivna generatorn alstrar den ström som skall driva transformatorn och likriktaren.

Så generatorn ger alltså 220volt AC.Vanlig ström som du har i eluttaget alltså. Transformatorn pluggas in i generatorn och ut ur transformatorn kommer det sen 400-1000 volt AC. (ställbart)

Nu är det så att AC (Växelström) inte fungerar så bra att elfiska med ,då strömmen vänder håll?på något vis.(jag är ingen elektriker )Så man måste då ha en likriktare kopplad till transformatorn som då gör om växelström till Likström. Detta är rätt typ av ström att använda.
Man kopplar in en jordfläta som läggs i vattnet (jordningen). Sen kopplas själva elfiskestaven in. den består av en 50 meter lång kabel och i änden en stav med en rund kopparring. på staven finns också en av och på knapp.
När man har staven i vattnet och trycker på knappen så skickas en strömimpuls ut i vattnet.

en typisk elfiskesträcka.Tomas jansson för håven mot anoden och fångar en fisk
Stig Emilson håller hinken brevid och är redo

Hur påverkas fisken?

Fisk som är inom 2-3 meter känner av strömmen och simmar mot strömmen. Dom lockas av den kan man säga. När fisken kommit på ca en halvmeters avstånd så blir den paralyserad och stelnar till. Nu tar man en håv och fångar den stela fisken. Skulle man släppa knappen på staven nu så skulle fisken kvickna till och sticka. Något som händer ofta i början innan man lärt sig.
Fisken läggs i en hink med vatten och man fortsätter att söka av vattendraget.
När man gått den utritade sträckan så är första fisket färdigt. en normal inventering kräver 3 fisken.

Det viktigaste

Fiskarna hälls över till en större vattenfylld låda och utsträckning av rygg sker i 2 minuter ;)

man förbereder en till hink med vatten och blandar i ett lugnande medel. Fiskarna släpps i denna hink en och en strax före mätning. Detta är för att inte stressa dem under hanteringen.
Man mäter och artbestämmer. Om det är öringyngel så är de flesta här runt 5-7 cm långa . Dessa kallar man 0+ och det betyder då att detta är deras första levnadsår.Efter mätningen släpps fisken i en hink med vatten igen,där den får vakna till.

en 0+ Öring
Man dokumenterar allt i en rapport och fiske nr 2 börjar. samma procedur görs och dessa fiskar får efter mätning husera ihop med de fiskar som man fick i fiske 1. Sen görs fiske 3 med samma procedur och nu får man förmodligen inte så många fiskar. efter detta sista fiske släpps fisken tillbaka och har man gjort på rätt sätt så är de inte skadade på något vis.

Öringar innan de ska släppas ut i det fria

Fångstrapporterna jämförs sedan mot förra årets elfiske och man kan få en bild på hur förynglingen och lekbäddar/kalkningen fungerade.

Det blev mycket detta men hoppas det var lite  lärorikt.

Rensning av Flyttuvor i Tjärn

Det rinner en bäck i nära anslutning av ägorna här ,denna hyser ett litet bestånd av Bäcköring. Jag har märkt med åren jag bott här att flödet på våren blir sämre i bäcken och började undersöka varför det var så. Högre upp i systemet ligger en liten tjärn ,så litet så man nästan kan kasta över det . Det är ett typiskt survatten med flyttorv runtom. 

På senare tid så har mycket av detta lossnat och bildat små öar som så småningom har täppt till utloppet. Problemet som har blivit med detta är att vegetationen har växt kraftigt bakom denna plugg. Vattnet strömhastighet har minskat och jag förmodar att närsalter stannar upp här och sätter igång tillväxten av gräs.
Hur skulle jag då göra för att lösa detta?
Jo först så fick jag ringa och ta kontakt med markägaren och påvisa mitt dilemma. Han hade inga som helst problem med att jag skulle utföra mitt projekt. Han trodde till och med att det kunde gynna honom då bäcken ut ur tjärnet kunde syresätta marken och få fart på skogen.Om detta stämmer vet ja inte.
Nästa steg då var att ta kontakt med Länstyrelsen och höra där så man inte gör något olagligt Svaret från Länstyrelsen var :

Så..arbetet kunde påbörjas. Jag skulle komma att behöva en plastad vajer ca 8mm grov. Denna skulle jag använda till att bogsera tuvorna till land. Men de skulle behövas ganska lång vajer. Traktorn som jag fick låna hade ett vajerspel med en vajer på ca 40 meter ,så jag räknade med att behöva lika mycket till.
Fick tag på 40 meter så nu hade jag 80 meter att leka med.
Men jag skulle behöva en båt också. Tyckte inte riktigt att min båt på 4.90 med en 55 hästars utombordare var passande men jag fick låna en mer passande av min fasters gubbe

Perfekt storlek.

Tankarna gick också om jag skulle klara att dra loss tuvorna med båten så det blev att ta med en motor också. Då det finns häckande fåglar i tjärnet så bestämde jag mig för att ta en med en elmotor.Vilket visade sig vara en smart tanke.



Vi började med att dra loss tuvorna med vajerspelet på traktorn,men det visade sig att det var för svårt att hålla ett jämnt drag Oftast blev man för stark och pålen som vajern var knuten till flög oftast ur tuvorna.
Det blev då att testa med den lille båten

Detta gick mycket bättre då man kunde få ett jämnare drag och man segdrog loss tuvorna . När man fått ut tuvan i vattnet en bit så kunde man putta tuvan framför sig .

12 tuvor togs upp denna dag ,men fler är kvar. Jag lyckades i alla fall att öppna en liten kanal så vattnet fick lite mer fart. Nästa år så lär man dit igen och dra loss lika många till.
Man lär också se så inte några tuvor lossnat som jag förankrat. Detta med granrajor som är fastslagna i bottnen.

till vänster en transport av två tuvor som förankrades i andra änden av vattnet
Detta visades vara en bra procedur och blev man flera en sån här gång så skulle man kunna utföra ett sånt här jobb på ett kick. 2 båtar och fler batteri ett måste .

Återintroducering av Flodkräfta

Jag har under detta år påbörjat ett projekt i en å som rinner i närheten av mitt hem. Det är ett projekt där jag återintroducerat Flodkräftan till denna å . Historien bakom detta är att det fanns flodkräftor här tidigare tillbaks, men så var det nån lustigkurre som sumpade kräftor från andra vattendrag i ån. Någon av dessa kräftor hade kräftpesten och åns inhemska kräftor blev smittade och började dö ut. Tack vare kräftpesten och den sura nederbörden under 70-talet så dog hela populationen ut i  ån.

Innan man börjar med ett sånt här arbete så krävs det en del efterforskning som i alla projekt man gör.Jag kunde rådfråga Tomas Jansson om allt och fick på det viset en bra start. Man börjar med att ta vattenprover för att se om det ens går att plantera in kräftor. I detta vatten draget så visade pH-värdet ett lägsta värde på 6.34 vilket duger länge för kräftor. Understiger värdet 6.0 så kan man få problem.

Man kan mäta ett vattens pHvärde med en digital ph-mätare

Efter att man klargjort vattenstatusen så får man bestämma lokaler att släppa i kräftorna på ,dessa är bäst på sträckor som är minst en meter djupa med hård lerbotten eller block. Man ser också gärna att det finns Al i anslutning till vattnet då kräftor gärna äter dess löv.För att underlätta för kräftorna så kan man Biotopvårda genom att lägga i krossat lertegel i lokalen. Detta ger ett bra skydd för kräftorna då de kan gömma sig mellan skärvorna.

Innan man anskaffar sig utsättningsmaterial  (kräftor) så MÅSTE man ta kontakt med Länsstyrelsen och be om ett tillstånd om detta. Det är olagligt att flytta kräftor till olika vattensystem. Även om man skall flytta inom samma system så skall man ta kontakt med länsstyrelsen,detta för att ha koll på sjukdomar osv.

Har man sen fått ett Ok av Länsstyrelsen så kan man införskaffa friska kräftor och sätta i dessa på lokalerna.

Man bör plantera in minst 100 kräftor per lokal för att säkerställa överlevnad och chanser till avkomma så fort som möjligt,Jag hade tyvärr inte möjlighet att få tag på så många i min utsättning utan fick nöja mig med hälften.

När kräftorna väl är i så får man börja fundera på andra problem som kan uppstå, där ett av de värsta stavas mink.Minken hör inte till det ursprungliga svenska djurriket utan har introducerats hit av någon. En mink kan ta hårt på ett kräftbestånd och man bör fundera på att placera ut minkfällor.

Minkfällan jag använde stänger in minken och man får när man vittjar fällan ,skjuta minken på plats. Det finns mycket katter i området så därför användes ingen slagfälla då den slår ihjäl det djur som går in i fällan.

Det som jag kommer behöva göra nu i framtiden är att övervaka för mink .

Sen kommer jag behöva inventeringsfiska efter kräftor som uppföljning för att se om det blir avkomma och möjligtvis flytta på en del större djur som annars kan kannibalisera på de mindre.

Det som är mest spännande med detta projekt är hur det går i framtiden och man hoppas att framtida generationer ska få chans att fiska flodkräftor i ån igen.